Små marginaler

Så har det då återigen gått en tid sedan mitt senaste blogginlägg. Jag svävade omkring på rosa friskhetsmoln i drygt en månad. Under tiden fånlog jag mer eller mindre hela tiden :-). Nu har jag landat, men jag känner fortfarande en enormt stor tacksamhet över att jag har fått bra besked och att jag känner mig frisk. Det behövs ju bara en enda röntgenbild som visar på spridning för att det ska vara kört för mig. Jag vet alltså att jag har små marginaler, och jag är så oerhört tacksam för att jag hittills (peppar, peppar) har befunnit mig på rätt sida om gränsen.

Men för några veckor sedan fick jag en påminnelse om att jag som före detta cancerpatient inte kan pusta ut än på länge. Pang bom så fick jag ett ryggskott som gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde knappt gå, och bara att bära handväskan var en plåga. Starka värktabletter hjälpte inte och det var inte förrän jag fick muskelavslappnande Paraflex efter några dagar som smärtan släppte.

En kompis som är läkare sa att han tyckte att jag skulle låta röntga ryggen. Ridå ner! :-( Jag insåg då att ryggskottet kanske inte var ett vanligt ryggskott, utan det kanske var metastaser i skelettet. Fy f-n vilken ågren jag fick... Men visst, givetvis ville jag röntga ryggen, så det gjorde jag. Tack gode gud i himmelen så visade bilderna att det inte fanns några metastaser. Tårarna bildade rännilar på kinderna när jag fick veta det.

Det är bara att inse att så här kommer det att vara i minst fyra år framöver: så fort jag får ont någonstans och det teoretiskt sett skulle kunna bero på metastaser, så kommer cancerklockorna att ringa och jag kommer att behöva undersökas på längden och tvären - med åtföljande ågren som ett brev på posten. Sådant som är struntsaker för de flesta andra kommer att vara potentiellt livsfarligt för mig. Det här har jag inte varit medveten om tidigare, men nu är jag det. Det är bara till att vänja sig vid tanken...

En som ledsamt nog inte har klarat sig är Sophie i Malmö. Hon dog häromnatten :-(. Det är verkligen helt för j-vligt att en så ung tjej dör. Som ni kanske vet behandlades Sophie och jag parallellt förra året för samma typ av bröstcancer. Jag hade visserligen ett gynnsammare utgångsläge, men bröstcancer är ett vidrigt lotteri och jag kan inte släppa tanken på att jag också kunde ha varit död nu. Det är en hemsk tanke som slår mig många gånger varje dag. Den gör mig både väldigt rädd och väldigt tacksam över att jag mår bra.

Det är inte längre självklart för mig att man ska må bra och att allt ska rulla på som vanligt. Och det borde i ärlighetens namn inte vara självklart för någon annan heller. Vem som helst kan drabbas av vad som helst när som helst. Livet kanske tar slut i morgon på grund av en brusten kroppspulsåder, en bilolycka eller en eldsvåda. Tänk på det, allihop, och var glada för varje dag som ni och era nära lever och är friska. Ta det inte för givet.

Jag märker att jag har gått in i en ny sorts fas i livet nu. Jag lever ett liv som frisk. Jag jobbar 75 procent och trivs som fisken i vattnet, jag tränar lika mycket som tidigare, jag är med på familjesammankomster i stället för att tvingas avstå på grund av cellgiftsbiverkningar, jag umgås med kompisar, jag åker på hundutställningar och jag njuter av den vackra våren. Men samtidigt: för ett år sedan var jag mitt i cellgiftsbehandlingen och mådde fruktansvärt dåligt. Skillnaden mellan förra året och det här året slår mig hela tiden, och det är först nu som de känslomässiga reaktionerna på hela h-vetet kommer.

När jag gick igenom behandlingarna var jag så enormt fokuserad på att bara ta mig igenom dem, men nu däremot... Nu vet jag nästan dag för dag hur det var förra året vid den här tiden, och det gör mig ledsen. Nu när jag är frisk blickar jag tillbaka och förstår hur gräsligt jobbigt allt var. Jag är inte deprimerad eller nedstämd, men jag blir ofta tagen av vilken vidrig pärs jag gick igenom. Jag antar att den här fasen kommer att pågå året ut, eftersom det var ungefär till slutet av 2011 som jag var direkt påverkad av cancerbehandlingen.

En annan effekt av 2011 är att jag har blivit väldigt noggrann med vad och vem jag lägger min tid på. Sådant och sådana som ger mig en känsla av att min tid slösas bort göre sig icke besvär längre. Jag har varit oerhört nära att inte få någon mer tid alls, och när jag nu har klarat mig igenom ett veritabelt inferno så har jag blivit mycket noggrann med hur jag använder min tid. Jag vill att det jag ägnar mig åt ska vara givande eller meningsfullt på något sätt. Saker och ting kan vara givande eller meningsfulla på många olika sätt, men sådana aktiviteter och umgängen som inte är givande eller meningsfulla på något enda sätt går helt enkelt bort. Jag lägger inte fem minuter på dem.

Ytterligare en effekt av 2011 är att om jag vädrar känslomässiga problem under uppsegling så sticker jag direkt. Efter cancern och därefter Justus sjukdom och död så är min pott för hantering av elände och jobbigheter proppfull, och jag orkar inte med mer sådant. Därför gör jag allt för att undvika det. Kanske gör det att mitt liv begränsas, men det struntar jag i. Ett begränsat och förutsägbart liv framstår för första gången som ett väldigt bra liv.

På det mer praktiska planet så har det också skett en del förändringar. För drygt två veckor sedan lämnade jag sjukhusets personalbostäder för att vara hund-, katt- och husvakt på en gård på landet utanför Eksjö i två månader. Det är underbart! Jag kamperar ihop med den helt ljuvlige finska stövaren Jakko och katten Svartenbrandt. Under två veckor tar jag dessutom hand om den pyreneiska mastiffen Ofelia, 60 kilo tung. Här ute på landet har jag enormt stor frihet. Hus, trädgård och hur mycket skog som helst utanför dörren. Perfekt! Eftersom jag är uppvuxen på en bondgård och är lantlolla in i märgen njuter jag något helt kopiöst av att få bo här och leva det här livet ett tag.

Hur det än går framöver med mitt hälsotillstånd så kan ingen eller inget ta ifrån mig det jag upplever nu. Jag var visserligen väldigt sjuk förra året, men jag har återhämtat mig och jag har ett otroligt skönt liv för tillfället. Paret som bor på gården i vanliga fall är i Australien i två månader, och då är det klockrent att jag bor här under tiden. I mitten av juli bär det iväg tillbaka till sjukhusets personalbostäder igen.

Här följer fler bilder från gården och omgivningarna.

Eufori

Tack för era grattis- och hurra-hälsningar! Tre och en halv vecka efter att jag fick grönt ljus från Sahlgrenska befinner jag mig fortfarande i ett tillstånd av eufori :-). Allt i livet känns så fantastiskt bra. Det är som att oavsett vad som händer och oavsett hur jag har det så är allt hur bra som helst, för jag är frisk :-).

Det här tillståndet liknar inget annat som jag har upplevt. Det närmaste jag kan komma på är det där ljuvliga läget när man är intensivt nykär. Men det här är ännu bättre, för nu är min eufori inte kopplad till någon annan person utan känslan kommer enbart inifrån mig. Det är hundraprocentigt underbart! Det väger inte upp de 15 månader av total osäkerhet och noll kontroll som jag har genomlevt, men den vidriga perioden gör att jag uppskattar den nya, helt fantastiska perioden så otroligt mycket. Må den fortsätta länge, länge för jag njuter något så enormt av det här tillståndet.

En del av Nygatan i Eksjö.

De senaste helgerna har varit oerhört hektiska - jag har nämligen flyttat. Min lägenhet i Göteborg är nu uthyrd i andra hand, och jag bor numera i Eksjö i Småland. Det är här jag har arbetstränat sedan i november. Hittills har jag veckopendlat, men nu bor jag alltså här på heltid.

Det är som att komma hem. Jag bodde i Eksjö under några år i början av 2000-talet när jag arbetade på sjukhusets personalavdelning. Nu arbetstränar jag på sjukhusets stabsavdelning. Jag bor i sjukhusets personalbostäder, och det är i princip som en old-school studentkorridor. Men allt är extremt välordnat, det ligger 75 meter från jobbet och det är ett väldigt prisvärt boende. Det passar mig alldeles perfekt just nu. Och jobbet är det allra bästa möjliga. Nästa vecka går jag upp från att ha jobbat 50 procent till att jobba 75 procent.

En stor fördel med att bo i Eksjö är att det är nära till la famiglia utanför Jönköping. I går kväll åkte jag till exempel hem till min syster och hennes man och åt en supersmarrig fredagsmiddag, och sedan åkte jag hem till mig igen. Det är toppen att kunna åka till familjen under några timmar, i stället för att det måste bli en stor grej med övernattning.

Min hårdträning fortsätter, men det har varit en del mankemang med ena foten och ena knäet. Dessa kroppsdelar protesterade högljutt mot utomhuslöpningen, så jag blev tvungen att vila från all löpning och enbart ägna mig åt styrketräning och lite cykling. Otroligt frustrerande när man helst vill springa varje dag... Nu har jag backat till det som funkade smärtfritt tidigare, nämligen löpning på löpband utan de formgjutna inläggen i skorna. Hoppas däremot kunna börja springa utomhus igen under nästa vecka. Jag har laddat upp med Voltaren-gel och Diklofenak för säkerhets skull ;-).

Träningen har gjort att kroppen nu är storleksmässigt mindre än den var innan jag blev sjuk. Dessutom har jag betydligt mer muskler än innan cancern dök upp. Efter en sådan här sjukdomspärs är det helt j-kla underbart att trivas med sin kropp igen. Den känns både stark och smal, och ju mer jag tränar desto bättre känns den. Och konstigt nog är det också så att ju mer jag tränar, desto mindre hungrig blir jag. Jag är så otroligt tacksam att kroppen svarar så bra på träningen och att den pallar med det mesta av det som jag utsätter den för, även om den markerade gränsen för vilka tokerier den kunde acceptera när jag började springa som en galning utomhus...

Jag inser att jag förmodligen låter på gränsen till odrägligt positiv i det här inlägget, men att ha fått tillbaka livet och hälsan är det största som har hänt mig någonsin. Jag vill njuta av det så mycket och länge som möjligt, och jag gottar mig allt jag kan i känslan av eufori :-).

Livet version 2.0

Jag är förmodligen en av landets gladaste människor just nu! :-) Mammografin, ultraljudet och kirurgens undersökning (kläm-och-känn) visade inte på någonting som inte skulle vara i brösten. Grönt ljus, alltså, till att gå vidare i livet. LÄTTNAD.

För första gången på 15 månader vågar jag känna mig frisk. Det har jag inte vågat göra tidigare. Fatta vad underbart det är! :-) Man hittar en knöl i sitt bröst, får veta att man drabbad av en aggressiv och potentiellt dödlig sjukdom, man går igenom helt vidriga behandlingar och vet under 15 månader inte om man får dansa vidare eller om man fortfarande har den dödliga sjukdomen i kroppen. I det läget är 15 månader en ohyggligt lång tid.

Men nu är den perioden SLUT och ingenting kunde göra mig gladare. Tack min underbara kropp som har kämpat på så otroligt bra trots allt som den har utsatts för. Det är inte klokt att den bara har orkat.

Nu tänker jag "jag är frisk!" ungefär var tionde minut, och varje gång skuttar det till av glädje i magen och ett leende sprider sig över mina läppar. Den förhöjda livskänsla som jag upplevde under vissa perioder i höstas har kommit tillbaka, och det är helt underbart.

Det var däremot ett par vidriga veckor precis före tisdagens undersökningar. Jag var helt oförberedd på att jag skulle få en sådan ångest vid tanken på mammografi & co. Men nu vet jag till nästa gång. Då har jag ju dessutom gått igenom en årskontroll redan, och dessutom gissar jag att risken för att få återfall/spridning är lite mindre då. Så förhoppningsvis blir nästa årskontroll inte lika ångestframkallande som den här var (peppar, peppar). Stort tack till alla er som delade med er av era tankar och knep runt det här med kontrollerna. Det var väldigt givande att läsa om hur ni gör för att hantera rädslan, tankarna och ångesten. Skönt också att märka att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde.

Även om resultatet av gårdagen blev det bästa möjliga så var dagen ett logistiskt haveri från Sahlgrenskas sida. Det var inte mycket som blev rätt utan att jag slog näven i bordet och markerade var min gräns gick. Obegripligt att en så pass standardiserad grej som en årskontroll efter bröstcancer kan vara så svår att få till på ett sätt som är smidigt för patienten. Jag menar, Sahlgrenska gör enormt många bröstcanceroperationer varje år och de borde klara av att ordna en smidig uppföljning. Gör om - gör rätt, säger jag bara.

Men men, strunt i det nu, jag är frisk och det är det viktigaste! Nu har jag installerat Livet version 2.0 :-). Och i morgon ska jag bjuda på tårta på jobbet för att fira.

Fruktansvärt rädd

På tisdag ska jag på mammografi plus återbesök hos den kirurg som opererade bort tumören och en fjärdedel av bröstet för drygt ett år sedan. Jag är fruktansvärt rädd inför tisdagen. Jag kan bara inte värja mig mot den här rädslan, och det är jättejobbigt. Det handlar om dödsångest. Jag är oerhört rädd för att en ny tumör ska ha bildats, att jag ska behöva gå igenom gräsliga behandlingar utan slut och att jag ska dö.

När det gäller bröstcancer är det ju ofta så att en gång är ingen gång. Många får bröstcancer, behandlas och blir friska för gott. Men två gånger med bröstcancer är en helt annan sak. Såvida det som dyker upp den andra gången inte är en helt ny bröstcancer utan koppling till den första bröstcanceromgången så ligger man risigt till om man får återfall. För att inte tala om vad man gör om cancern sprider sig till något annat ställe i kroppen.

Det här är jag väldigt medveten om, och jag har inga illusioner runt detta eller runt riskerna för återfall och/eller spridning. Jag lever med en reell risk att återigen hamna i cancerh-vetet, och den risken kommer jag att få leva med i minst fyra år till. Om allt går bra tills dess sjunker sedan min risk för återfall/spridning ner till nära noll. Just nu, inför undersökningarna på tisdag, har rädslan mig i sitt grepp. På jobbet i dag kunde jag inte låta bli att tänka på att det här kanske var min sista arbetsdag någonsin. Om något upptäcks på tisdag kanske jag aldrig blir frisk igen. Tårarna rann på mig under flera mil i bilen på vägen hem, och de ligger och lurar i ögonvrån hela tiden. Jag får svårt att andas normalt bara av tanken på att jag ska undersökas på tisdag. Och jag saknar Justus mer än någonsin. Om jag åtminstone hade fått vara nära honom och känna den trygghet och värme och det lugn som han gav mig.

Jag tycker att det är enormt svårt att hantera den här sortens rädsla. Ingen runt omkring mig kan säga något som får mig att känna mig lugnare. Jag själv har ingen bra metod att styra tankarna bort från rädslan. Läget är som det är: jag har haft cancer, jag har en risk att få cancer igen, om jag får det är risken stor att jag dör av sjukdomen, och det enda jag kan göra nu är att på något sätt ta mig igenom tiden fram till tisdag. Den här situationen är vidrig.

Om någon av er har kommit på ett sätt att hantera den här typen av avgrundsdjup cancerrädsla och dödsångest så skulle jag bli glad om ni vill berätta hur ni har gjort.

Jag mot asfalten

Ljuset. Tänk att det är på väg tillbaka. Och fort går det. Jag är ingen värmeälskare, men ljus gillar jag verkligen. Om en och en halv vecka börjar sommartiden. Jag kan knappt vänta tills dess.

Nu är jag inne på tredje veckan med arbetsträning. Jag trivs som fisken i vattnet! Arbetsuppgifterna är väldigt givande och de passar mig perfekt. Stämningen är trevlig och ja, allt är helt enkelt kanonbra på jobbet.

Börjar också återhämta mig efter förlusten av Justus. Jag saknar honom oerhört mycket fortfarande, men allt går liiite lättare nu.

Förra veckan började jag träna igen. Styrketränade och sprang 4 + 4 + 5,5 kilometer på löpbandet = betydligt mindre löpning än innan jag fick feber och hosta, men jag vågade inte ta i från tårna.

Mina nya vrålåk.

I måndags köpte jag ett par nya löparskor för utomhusbruk, för det var dags att börja kuta ute i stället för på löpbandet. Taggad till tänderna gav jag mig ut första gången i tisdags eftermiddag. Det blev en enda stor flopp! Gräsligt jobbigt, helt värdelöst, stor besvikelse. Fy ända in i h-vete vad jobbigt det var. Efteråt var jag så förbannad på att det hade gått så dåligt och samtidigt ville jag ju träna, så det blev en rejäl omgång i gymmet i stället. Arg som en bålgeting cyklade jag och lyfte skrot.

I går var jag ute på en ny löprunda, och den var precis lika jobbig som den i tisdags. Men i går var jag förberedd på det, så då blev jag inte lika ilsk. Om en liten stund ska jag ut på samma löprunda igen. Jag har bestämt mig för att jag bara ska få utomhuslöpningen att fungera, och när jag har bestämt mig för något som jag kan råda över så blir det så. Min ibland något tjuriga envishet kommer väl till pass nu ;-). Jag är så himla arg på att trots att jag har tränat som en idiot sedan i september så känns en trekilometers löprunda utomhus precis lika vidrig som en tvångslöparrunda i skolgympan på högstadiet. Så ska det inte får fortsätta vara, utan jag ska få flyt i utomhuslöpningen och jag ska orka springa långt. Punkt slut, basta, ei saa peittää. Nu är det jag mot asfalten.

Hälften kunde vara nog

Ibland känns den här rubriken väldigt passande för allt som händer...

Först vill jag säga ett stort tack för alla snälla kommentarer till det förra inlägget. Er medkänsla lindade in mig i lite mental bomull, och det var välbehövligt. Det har varit en minst sagt jobbig tid... En hel månad med en väldigt allvarligt sjuk Justus, och min egen feber, hosta och snuva som har hängt kvar lika envist som ett tuggummi under skosulan. Avlivning av Justus och sedan en hemsk sorg efter förlusten av honom. Ovanpå det ett högst ofrivilligt och jättelångt träningsuppehåll. Sammantaget blev jag rejält sänkt både fysiskt och psykiskt.

Det har blivit så otroligt tomt här nu när Justus inte lever längre. Jag saknar allt med honom. Hans sammetsmjuka päls, hans goa pussar, alla våra promenader (till och med de mindre roliga sent på kvällen i dåligt väder), hans närhet och värme, det självklara dygnet runt-sällskapet, hans glädje i hallen när han hade varit ensam hemma lite och jag kom hem igen och hans ständigt glada humör. Jag saknar till och med gruset som han drog in i hallen, vattnet som han skvätte ut över halva köksgolvet när han drack och alla hundhår på kläderna och i möblerna.

En annan sak som jag är oerhört påverkad av är Sophies hemska sjukdomsutveckling. Såvitt jag har förstått hade hon och jag samma usla variant av bröstcancer, och vi behandlades parallellt. Medan jag håller på att rehabilitera mig har Sophies cancer spridit sig och blivit kronisk. Hon är dessutom drabbad av hemska smärtor och har varit inlagd på sjukhus i över två veckor.

Det kunde precis lika gärna ha varit jag som var i Sophies situation. Jag tänker på det många, många gånger varje dag. Ibland är det det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Visst, jag hade ett lite gynnsammare utgångsläge än Sophie från början, men marginalerna är pyttesmå och Sophies situation skrämmer sk-ten ur mig.

Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera den här typen av rädsla. Den skär genom märg och ben, och den är extremt svår att skaka av sig för den pekar på en risk som är reell och livshotande för mig. Jämfört med andra bröstcancerformer har trippelnegativ bröstcancer högre risk för återfall och spridning under de första fyra åren. Under den mesta tiden sedan jag blev sjuk har jag kunnat blunda någorlunda för återfalls- och spridningsrisken, men nu när Sophie har blivit så fruktansvärt sjuk sköljer rädslan över mig som en jättevåg.

Fast i tisdags började jag arbetsträna igen på samma ställe som tidigare. Det har gjort mig gott under den här veckan. Det har distraherat mig både från sorgen efter Justus och från rädslan för återfall och spridning. Än så länge jobbar jag halvtid, men jag hoppas kunna växla upp till 75 procent ganska snart. Jag trivs toppenbra och jag är så oerhört tacksam över att jag får arbetsträna just där.

Infektionen som jag har haft i kroppen har varit otroligt seg att bli av med. I morgon ska jag träna för första gången på nästan fyra veckor. Vill knappt tänka på hur mycket jag måste backa i nivå och intensititet jämfört med tidigare... Jag har aldrig varit så vältränad som jag var för fyra veckor sedan, och nu har jag förmodligen tappat massor av både kondition och styrka. Oh well, allt kunde ha varit mycket värre... Jag kunde ha varit fullsprängd med metastaser (peppar, peppar) och i stället ojar jag mig nu över att jag kanske bara orkar springa tre kilometer i stället för sju kilometer i morgon. Inom en snar framtid är jag förhoppningsvis tillbaka på samma konditionsnivå som jag var tidigare, så jag ska inte klaga det minsta.

I måndags var jag och klippte och färgade håret. Äntligen, äntligen, äntligen - som jag har väntat på den dagen! Resultatet blev så bra som det kunde bli under de förutsättningar som rådde. Det kändes (och känns fortfarande) otroligt konstigt att gå ut utan peruk. Som att jag har glömt att ta på mig något, typ brallorna, fast det bara är peruken som inte är på. Den hann bli en så naturlig del av mig att det är väldigt naket att inte ha den på sig.

Och jag känner mig så exponerad. Tidigare hängde håret som en gardinlängd på varje sida om ansiktet, men nu ser jag inte ett enda hårstrå och jag kan inte gömma mig det minsta bakom håret. Det är ganska obehagligt, men jag antar att jag kommer att vänja mig.

Många har sagt till mig att jag ser mycket tuffare ut nu. Och det kanske jag gör, men jag vill inte se tuff ut. Jag har en klassisk och ganska tidlös stil, och jag vill absolut inte se ut som någon sorts rocktjej. Så jag fönar mitt korta och pudellockiga hår varje morgon så att det ska ligga så slätt som möjligt på huvudet. Det går så där, men jag gör i alla fall vad jag kan.

Jag har köpt en hel drös med hårprodukter och testar mig fram till vad som egentligen funkar i det här fjuniga och korta håret. För tillfället använder jag en "ocean gel" och en "ocean wax", men det kan ändra sig i morgon dag. I går köpte jag dessutom en plattång i resemodell för 99 pix på Clas Ohlson. Den är väldigt liten och smal och förhoppningsvis funkar den bra på mitt korta hår. Tack Karin för tipset!

Baldo boy (mobiltelefonbild).

Den här helgen har jag besök av en riktig välgörare: cane corson Baldo. Hans matte är min kompis Annika, och hon behövde lite hjälp med hundpassning. Baldo är en makalöst trevlig hund som mer än gärna får vara här och göra mig sällskap i mitt annars hundlösa liv. Hans svans viftar mest hela tiden och han har alltid ett stort lager av blöta pussar som han generöst delar med sig av. Gissa om det är mysigt att ha honom här!

Min älskade Justus lever inte längre

Jag har förlorat min älskade Justus. Måndag den 13 februari lät jag honom somna in för alltid. En månad tidigare fick han en kronisk, gräslig och fruktansvärt plågsam sjukdom som gör att alla klokapslar (de hårda höljena runt klornas pulpor) går sönder och ramlar av. Den hemska smärta som det medför ville jag för allt i världen inte att han skulle behöva leva med år ut och år in.

Justus och jag var som ler och långhalm. Eftersom jag arbetade hemifrån under många år tillbringade vi i stort sett all tid tillsammans under de fem och ett halvt år som Justus levde. Han var en helt fantastisk hund och jag saknar honom så gräsligt mycket. Jag kan bara inte förstå att han inte kommer tillbaka på mig, och jag förstår inte heller hur jag ska kunna bygga upp ett meningsfullt liv utan honom. Han var min bäste vän och mitt allt.

Ett par dagar innan Justus dog fick jag en väldigt intensiv förkylning med hosta, feber och snuva. Den har hållit mig i sitt grepp sedan dess, och under fem dagar var jag helt knockad av framförallt febern och hostan. Nu är det värsta över, men jag har inte kunnat träna på två veckor och det lär nog dröja ytterligare en vecka innan jag vågar träna igen. Jag är jätterädd för att börja träna för tidigt efter en infektion - jag vet exakt hur riskabelt det är...

På tisdag kommer jag att börja arbetsträna igen på samma ställe som tidigare. Jag har fått klartecken till att arbetsträna där till och med den 23 november, så så är planen i dagsläget. Även om jag känner mig väldigt sorgsen än så länge blir det nog bra för mig att komma igång och jobba igen. Det blir på halvtid till att börja med, och sedan ökar jag på arbetstiden undan för undan.

I tisdags skulle jag ha klippt mig och äntligen blivit av med peruken. Men i måndags kväll fick jag veta av en slump att frisören hade bokat in mig på onsdagförmiddagen i stället för på tisdagförmiddagen. Det var definitivt felaktigt och inte det som vi hade kommit överens om :-(. Jag fick nästan ett psykbryt, för jag hade tid hos Försäkringskassan på onsdagförmiddagen och kunde bara inte klippa mig då. Den här klippningen och färgningen bokade jag för en och en halv månad sedan och jag hade sett fram emot den hela tiden sedan dess. Den skulle bli ett viktigt avslut för hela cellgiftsh-vetet och göra mig till "en fri kvinna" som inte är bunden till peruken. Men tji fick jag. Nu har jag i stället bokat en ny tid hos en annan frisör. På måndag den 27 februari ska det bli av. Efter den dagen är det no more peruk för mig. Please please please, låt mig bli någorlunda nöjd med frisyren...